En sjuttonårig grabb ligger i en sjukhussäng och skakar av smärtor och en kropp och ett sinne som givit upp planen om att överleva. Sjuksköterskorna sprutar honom full av morfin för att stilla de vågor av smärta som sköljer över honom och gör honom bortkopplad från omvärlden. Infektionerna är många, svaren på problemen är få och oron är enorm. Morfinet tar överhand och stillar för en stund, ger honom andrum och en paus. Där någonstans inser han att hans föräldrar och vänner kommer stanna kvar medan han går vidare. De kommer överleva honom.

Drygt tio år senare sitter han, det vill säga Jag, på några stenar i solnedgången längs med Visbys strandpromenad. På mig har jag den kavajen jag, bara dagarna innan, vigdes i. Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, något jag räknat med inte skulle hinnas med innan sanden i livets timglas runnit ut. Jag kommer ihåg när jag förstod och någonstans accepterade att mitt liv inte skulle bli lika långt som andras. Det var så det såg ut på den tiden. Innan förändringen kom.

Det visade sig att behandlingen jag fick skulle förändra mitt liv enormt. Blodgivarna räddade livet på mig. Det visade sig att den behandlingen skulle förlänga mitt liv och fortsätter att förlänga mitt liv så länge jag får den. I en annan del av världen ligger en man med samma sjukdom och kämpar för sitt liv just nu, och jag inser att det hade kunnat vara jag. Istället får jag fira att jag idag fyller 29 år. En ålder jag inte trodde jag skulle nå. Folk frågar om 30-årskris, vad det nu är. En ålderskris för mig är när du inte längre får äran och möjligheten att fylla ett år äldre.

Jag fyller 29 idag. Jag har en framtid framför mig, något jag inte heller räknat med och något jag ibland fortfarande funderar på vad jag ska göra av. Det är en härlig utmaning att föräras och jag hoppas innerligt att jag får uppleva fler födelsedagar tillsammans med alla de som står mig nära. Älskade underbara utmanande liv.