Att stå på en plats men vilja till en annan. Att våga ta steget.

Att våga satsa på något man tror på är läskigt, för tänk om ingen annan tror på det? På bilden står jag och tackar publiken på min absolut första, egenarrangerade, föreläsning. Jag skulle hyra lokal, det skulle marknadsföras och det skulle helst sälja slut. När man nu tittar tillbaka kan man tycka det är konstigt att jag var så orolig, jag kunde knappt sova eller fokusera veckan innan jag skulle gå ut med biljettförsäljningen. Lite samma känsla när jag skulle släppa min bok. Blir det kaos av alltihop? Kommer det sälja? Jag har investerat pengar men kanske framför allt hjärta och själ.

Dagen till biljettförsäljningen skulle släppas kom. Jag gick ut med det på de kanaler jag hade, gjorde några intervjuer och affischerade runt i hela Hässleholm. Fina vänner och företagare som ställde upp med skyltfönsterytor och trodde på mig. Klockan tio började biljetterna sälja och dagen efter var de slut. Kvar stod jag, lite chockad och fick boka lokalen för en föreställning till månaden efter, och året efter gjorde jag två föreställningar till som även de tog slut. Kommer ihåg att det skulle sättas upp lappar på affischerna om att det var slutsålt och när första lappen skulle sättas upp tårades ögonen av glädje.

Det är när vi vågar tro på oss själva, vi vågar satsa och ta risker som vi kan bli sådär genuint förvånade. Jag vågade satsa, och folk där ute trodde på mig och gav mig förtroendet att få låna deras tid och öron.

Det började med Sara, en högstadielärare som ville att jag skulle komma och prata för hennes elever. Det blev sen en föreläsning som berättats för tusentals personer, och till den skrevs en bok som sålts i fler exemplar än jag någonsin hade trott var möjligt för lilla jag. Idag försörjer jag mig på min bok och mina föreläsningar. Erik för fem år sedan hade ingen aning om vilka proportioner detta skulle ta.

Allt för att några trodde på mig, jag vågade kasta mig in i det och anta utmaningen. Det är häftigt vilka vägar livet kan ta.