Vardagsoptimering

Skärmavbild 2014-06-01 kl. 20.01.38
“Tåg mot Göteborg inkommer strax på spår fem” hör jag min vän ropa ut i högtalarna på perrongen i Lund. Igår var det Skåne – Södertälje tur och retur, idag bär det av mot Göteborg. Igår var jag ledsen när jag åkte hem för jag insåg hur hårt resandet tar på mig. Hur sliten min kropp börjar bli såhär i slutet på föreläsningssäsongen. Säsongen, ni hörde rätt. Det är så den här “branschen” fungerar, man jobbar i perioder. Vilket passar min kropp bra, man jobbar lite och sen får man vila upp sig och sen jobbar man lite igen.

Igår förmanade min älskade vän Patricia mig med orden “Du, lev som du lär”. Jag hör vad hon säger, och jag uppskattar att hon säger det. Även jag behöver en pekpinne ibland för att inte bli övermodig och ta sönder kroppen helt. Vi konstaterade dock att jag lever som jag lär, när jag inte försöker lära folk att leva som jag lever när jag inte lär. Hårfin och ibland förvirrande balans som ibland blir fel och då får man göra vad man kan med det man har – även om det innebär att blöda i näsan över vasken samtidigt som man svarar på mail och bokar resor. Allt för att nästa dag skratta åt eländet och gå vidare med en läxa, förhoppningsvis, lärd.

“Välkomna till SJ och tåg mot Halmstad och Göteborg”, säger konduktören. Jag har tagit plats i förstaklass, det är mindre folk här och således också mindre infektioner att smittas av. Allt för att vardagsoptimera och kunna fortsätta föreläsa runtom i Sverige. Jag tittar ut genom fönstret där jag i horisonten kan se skånska kuststräckan måla upp en oerhört vacker vy. Solen bländar mig lagom och ett lugn infinner sig i mig. Jag sparar tusen mentala bilder, de kan komma till användning senare. En tår trillar längs min kind, det är tröttheten i kroppen som tar sig ton.

Imorgon är det dags för nästa blodomlopp i Göteborg. Jag är med på några men inte alla.  Kroppen orkar inte med det och att hålla föreläsningar. Det tar hårdare än ni kanske tänker er att signera ett par tusen böcker och försöka få kontakt med varje blodgivare som kommer fram. På 10 sekunder vill jag att de ska få så mycket intryck av mig att nästa gång de ger blod kommer ihåg mig och framför allt kommer ihåg hur viktig just hens blod är för mig. Att de räddar liv.

Nu tänker jag luta mig tillbaka, känna tacksamhet för att kroppen orkade gå upp idag också, fälla ner locket på laptopen och låta musiken i hörlurarna sätta ett soundtrack att minnas för den här dagen.