Då var den äntligen här,boken. Nu kan ni beställa och den kommer levereras rykande färskt från tryckeriet inom två veckor!

Klicka här för att beställa

Vi kämpar för livet

Befinner mig just nu i Stockholm för att imorgon gå upp på Nalens stora scen och föreläsa lite till förmån för Barncancerfonden på uppdrag av Team Rynkeby

Tid: 19:00
Insläpp: 19:00
Scen: Stora salen
Pris: 250 SEK
Övrigt: Åldersgräns 18 år

För att köpa biljett klickar ni [här]

Det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjort idag. Det var en dag av behandlingsbiverkningar, men shit vad magen har fått jobba. Det var dags för mig, Anna Hertzman, Dennis Camitz och Jonna Noblin att styra skutan mot Göteborg och Creative Productions konceptarrangemang - “En jävligt skön kväll” på House of WinWin!

Jag skulle bara hänga med och lyssna på härlig musik men slutade med att även jag fick gå upp på scenen och köra lite snabbföreläsning med inspirationstema. Det var sjuka artister som hade avbokat och där fanns jag och hoppade in - oerhört roligt!

Det är efter sådana här dagar man inser vilka underbara människor man har runt sig. Tusen tack till Anna som kom och mötte upp i Göteborg också.. Fina du!

Vissa dagar är man i svackor, man ifrågasätter det mesta runt sig och allt man tar sig för är som en lååång uppförsbacke. Idag har varit en sådan dag för mig samt att det varit behandlingsdag ovanpå det.
Ibland är det bara så att man måste ha en svart dag för att kunna uppskatta alla de andra då man svävar lite som på moln. Mina mörka dagar drabbar oftast val av yrke och ibland tvivlar man på att fortsätta. När man då mer eller mindre ÄR sitt yrke då tvivlar man också indirekt på sig själv - inte okej. Då går jag in i min pepp-mapp och letar fram saker som det här, då förstår jag varför jag gör det jag gör, och att jag ska fortsätta. Alla borde ha en pepp-mapp där man sparar beröm man fått för saker man gjort, det som finns där i förtjänar vi att höra många gånger om.

Min coola mamma.

Mamma har jobbat som sjuksköterska så länge hon kunnat. På ett par olika ställen men främst på en akutmottagning här i Skåne. Hon har slitit för att göra sitt jobb på det absolut bästa av vis. Patienter har älskat henne och jag, hennes son, har fått höra många gånger om vilket omtänksam och fantastisk mamma jag har.

Efter en längre tid av funderan var nu dagen kommen och uppsägningspappret inlämnat. Hon kastar sig in i något som är helt främmande och vet inte alls vad hon ska hitta på när hon lämnar sitt jobb. Hon är vältalig, smart, kreativ, strukturerad och väldigt bra som människa. Jag är övertygad över att hon kommer inte vara arbetslös speciellt länge. Fortsätter hon inom sjukvården hoppas jag innerligt att hon hittar lyckan utanför region skåne, där allt handlar om ekonomi och inte lika mycket hjärta och vård.

Min coola mamma kan göra vad som helst, bara hon bestämmer sig för det. Jag har sett det många gånger och jag vet att hon har det i sig. Kanske kommer min coola mamma starta det där cafét för ungdomar som behöver läxhjälp? Kanske kommer min coola mamma börja jobba som begravningsentreprenör som hon längre pratat om? Oavsett vet jag att min coola mamma kommer lyckas. Min coola mamma, jag är stolt över henne för att hon äntligen tagit steget.

Står på en tågperrong och låter solen kisa ihop mina ögon. Till höger om mig står en sargad man. Han luktar inte dolce & gabbana, han har inte märkesskor eller någon flashig plånbok. Han har en påse i sin hand, där har han en tandborste, lite mynt och någon tjugolapp. Jag känner igen honom, har åkt tåg med honom förut. Aldrig stått nära nog för att prata med honom och framför allt aldrig tagit mig tiden eller möjligheten. Frågar var han ska, säger att jag känner igen honom. Han blir chockad över att jag säger något till honom, att jag ens tittar på honom. Han blir förlägen.

Han förklarar att han ska hälsa på sin syster i Stehag, en liten ort en bit utanför Malmö. Han skiner upp lite när han pratar om hur snäll hon är. Han öppnar sig. Gör sig sårbar för mig. Hon verkar vara den enda som stöttar och hjälper till. Hans fundament.

Jag ser på honom hur han skakar, hur han svettas ömsom fryser. Jag ser hans abstinens och lider med honom. De myrorna som kryper under hans skinn har hullingar på sina små ben, de känns som knivar. Jag frågar honom hur längesen det var han fick i sig något. Han sa att han inte ville ta något nu när han skulle träffa sin syster, han ville komma ihåg deras möte.

Mitt i en mening från mig avbryter han mig och säger “Varför pratar du med mig? Folk brukar skämmas över att prata med mig. Här är ju massor av folk. Varför skäms du inte?”

Jag går sönder på insidan. Han ser så uppgiven ut, sorgsen och övergiven. Bakom drogernas inverkan är han kärleksfull. Att han ens har insikten nog för att fråga en sådan fråga. Människors fördomar är hemska saker som skadar och gör ont. Tänk om vi istället kunde lägga all den energin på att göra gott, ge kärlek och omfamna. Istället möts han av fördomar hårdare än sten.

Jag vet, ni tänker att han har fått sin chans och han tog inte den. Att jag talar i klyschor. Vi behöver alla flera chanser för att göra rätt val, vissa fler, vissa färre. Jag tycker det är en klyscha att avfärda med motiveringen “Det är klyschor”. Gör om, gör rätt - gör skillnad.

Det tog mig 10 minuter att prata med honom, han blev sedd och jag fick inse. Båda två går lite mer rakryggade därifrån. Han lite mer än jag. Min blick tittar skamfyllt ned i marken för att folk hatar, pratar och dömer. Många gånger tror jag han, i hans värld, är mer öppensinnad än många av oss andra.

Jag får en del mail som uttrycker att det är svårt att maila mig här via hemsidan. Svar ja, det är lite klurigt. Det är nere bland ikonerna här till höger om huvudtexterna.

Eller kan ni klicka här: [Skicka meddelande till mig]

Det här är en av de viktigare texterna jag någonsin kommer skriva ut på min blogg. Jag är ledsen, upprörd och bedrövad över skolvärldens syn på sina elever. Det är nu dags att ta tag i detta.

Jag har fått närmare tjugo mail med texten - “Hej Erik, Jag heter X och går på X-skolan. Vi är stressade, mår jättedåligt och har en dålig stämning i klassen. Kan inte du komma och föreläsa för oss? Jag tror vi skulle behöva det”.

Detta är mitt levebröd, jag kan således inte åka runt till hela gymnasiesverige och hålla gratisföreläsningar. Därför ber jag dessa elever att kontakta deras rektor för en eventuell bokning. De får avslag innan rektorn ens vet vilken ersättning det handlar om för att “pengarna finns inte” och att det blir för dyrt / elev (detta fortfarande utan att veta vilken ersättning jag skulle ta).

Att vi har ungdomar, elever, som dagligen mår skit i skolan är ingen nyhet, att vi har skolor som inte gör något åt det är inte heller en nyhet. Jag tror på förändring, och jag tror för att vi ska kunna nå en förändring, behöver den komma från näringslivet.

Har du ett företag som skulle, för en mindre summa pengar, dra nytta av att synas i sammanhanget att “Främja ungdomars livsglädje”?  Vara i täten på att förändra Sveriges ungas framtid? Arbetssituationen är ett överhängande problem för dagens ungdomar, vi måste få dem att tro på sig själva och tro på Sverige. Som min gode vän Robin Calmegård brukar leva efter - Finns där inte en väg, då skapar jag en. Vi måste få ungdomar att sträcka på ryggen, hjälpa varandra och se möjligheterna i livet.

Jag är trött på rektorer som ser elever som siffror. Jag är trött på elever som mår dåligt på grund av att de ses som siffror. Jag är glad för att de vill se förändring - det borde rektorn också vara.

Kontakta mig om du eller ditt företag skulle ha intresse av att finansiera ett projekt som detta. Jag räknar med att tidningar, tv och radio ställer upp i kampen mot #EleverSomSiffror och att just ditt företag kommer vara med och synas där.

Hjälp eleverna, hjälp mig, sprid detta på din blogg, din twitter, din facebook. Prata om #EleverSomSiffror. Vi måste ha en förändring - och det är nu.

Jag är hemma i Skåne igen. Känner lugn och ro här. Många gånger har jag funderat på att ta mitt pick o pack till Stockholm. Jag har beslutat mig för att stanna kvar här nere - hemma. Lugn och ro är lika viktigt för mig som full fart kan vara. Måste kunna landa och vila för att orka med allt annat. Det är många dagar kroppen är tung och sinnet istället utmanas, då måste jag ha energi nog att landa i det.

Många gånger stressar vi igenom saker som vi egentligen inte behöver stressa i, just bara för att vi är vana vid det. Insåg här för ett tag sedan att jag alltid är den som går om folk på stan, såvida jag inte har en dålig dag och inte orkar gå fort. Visste ni att jag nu många gånger istället stannar till vid en grön gubbe och inväntar nästa? Det är förvånansvärt avkopplande. Testa. Rekommenderar det.

Föreläser idag för barncancerföreningen i Stockholm, ska bli hur kul som helst! Alltid härligt att komma till Stockholm och träffa alla fina människor här. Mycket värme i Stockholm - det älskar vi!

Nu går vi snart in i vecka 11. Efter ett par “semester”-veckor är det dags att ut och fara i långa landet lagom igen. Bland annat Örebro och Stockholm står på schemat. Har inte riktigt kommit i fas med veckan som ligger i nacken och således inte heller med veckan som ligger för mina fötter.

Det är alltid lite mental inställning när man ska iväg och leva i resväska igen. Vet att det tar något oerhört på mina krafter att åka iväg, det sliter i kroppen att resa och fara - men det värmer i hjärtat att komma ut och föreläsa. Det är en svår balans som aldrig kommer vara helt balanserad. Skör tråd att vandra längs.

Var idag på Malmö FBC’s event i Baltiska hallen till förmån för Ung Cancer. En fin dag på många sätt. Träffade bland annat fina Danne där. Glöm inte, dina ord och dina minnen är det som gör att hon lever vidare genom dig. Det var en härlig dag med skratt ömsom tårar och en del svett (detta mest från innebandyspelarnas sida). Ibland är det de svåraste och tuffaste situationerna som sammanför folk på de finaste av vis. Malmö FBC ville vara med, ville förändra världen och visa att det går att göra den lite bättre med små medel.

Nu är det söndag, imorgon är packdag och på tisdag morgon pyser jag iväg för att föreläsa på kväll för ett gäng sjuksköterskor på Örebro Slott. Trevligt tycker jag, jag ska tala storslaget och kungligt á la “Hej Arboga-bor”. Det är ju trots allt på ett slott.

Kan detta verkligen vara rätt slott?
Ska jag prata där? Hur högt i tak som helst ju!

Då sitter jag här, sedvanligt på ett café med min macbook framför mig. Vid sidan om datorn står en kopp earl grey med lite honung och en skvätt mjölk i. Tittar på det där tomma bladet som jag har framför mig, funderar på vilken balett mina fingrar ska dansa över tangenterna för att författa ner det jag tänker och funderar på. Denna gången vill jag förekomma mig själv på ett plan där jag vet att om jag inte dokumenterar mina steg på vägen kommer jag ångra mig i slutändan. Kanske är det precis detta jag behöver för att kunna jobba med det jag gör. Föreläsandet och skrivandet.

Självklart hade tanken slagit mig tidigare - att föreläsa alltså. Jag är väl medveten om att min situation är speciell, unik och svår. Jag är också medveten om folks nyfikenhet i att komma andra nära. Bli insläppta och få lov att lära känna på det där innersta mjuka hos andra människor. Det handlar om att bekräfta för sig själv att man inte är ensam om att ha en mjuk insida och emellanåt må dåligt. Vi vill inte vara ensamma i att tänka eller känna saker, det är grundläggande för att vi ska må bra. Vi vill vara i ett sammanhang, annars känner vi oss överflödiga och outnyttjade.

Tanken skrämde mig - att föreläsa alltså. Skulle verkligen jag vara den som lät folk komma nära? Komma innanför muren jag jobbat hårt för att bygga upp och bibehålla. Fick förfrågan om att komma och prata med närmre 60 sjundeklassare uppdelat på 20 ungdomar åt gången. De satt still, lyssnade ivrigt, grät ömsom skrattade. Jag nådde fram och in. Där och då bestämde jag mig - nu kör vi. Nu förändrar vi, inte världen, men åtminstone Sverige.

Nu, massor av föreläsningar senare, inser jag att resan jag gjort hittills är få förunnade. De fina människor jag fått möta längs vägen är där många som missat, men som jag förärats genom att bara släppa dem nära. Jag tror vi behöver utmana oss själva oftare. Släpp folk nära, kanske lite närmre än vad du egentligen tänkt. Att tänja på gränser är nyttigt och läskigt på samma gång. Du kommer göra misstag, det kommer svida men lärdomarna lyfter och bär dig vidare.

Jag säger inte att alla ska föreläsa om sitt liv även om vi alla har unika och fina historier. Det krävs ett uns av idioti, galenskap och ignorans för den egna sfären för att ens börja en sådan resa som den här. När jag gjorde tv-intervju på tv4 grät jag floder när jag kom hem. Det var blandad rädsla och glädje. Glädje för det massiva gensvaret, alla fina ord. Rädsla för hur många som hade fått komma lite närmare än vad som egentligen var tänkt. Vad ska folk tänka? tycka? reagera? agera? Det var obehag av att bara gå till ICA i den lilla byn jag bor i.

Jag hade inte satt statiska gränser för vad som är personligt och privat - det har jag fortfarande inte. Dynamik. Det är ett farligt spel som skapar oro och tårar ibland, men jag tror det blir mer genuint så. Satsar man inte, vinner man aldrig. Efter regn kommer solsken, efter sorg kommer glädje - tårar följs av skratt osv.

Våga chansa - bjud in dina nära lite närmre.